Då är det dags. Sista inlägget i denna något haltande blogg. Igår smällde det. Vi var sjukt laddade och rätt nervösa. Nu skulle det bli! 18.50 gick vi ut som näst sista startgrupp (Never again!).

(Bildspam kommer i slutet.)

Jag (Anna) hade känt av astma sen kvällen innan men lämnade inhalatorn kvar vid cykelstationen där vi inte fick komma in igen. Tänkte att det nog skulle funka ändå, men... Först kändes det ok ändå, men 2/3 in i simningen höll jag mig knappt flytande och kunde inte ropa på hjälp för luften var helt slut. Turligt nog uppmärksammade en medsimmare mig och skrek på hjälp högt som fan. Jag är honom evigt tacksam! Blev upplockad av sjöräddningen och omhändertagen av läkare på plats, så på en knapp timme var jag ganska ok igen, men fick förstås bryta. Jag är så sjukt ledsen och besviken över det, så nu orkar jag inte prata mer om det.

Anika däremot körde vidare och jag såg i hennes blick vid cykelväxlingen hur vinnarskallen slog igång, så jag bad henne köra för oss båda. Och jävlar vad hon gjorde!! Lika ledsen som jag är för egen del är jag glad för henne! Så stolt och rörd!

Efter cyklingen visste vi (jag och Lotta) inte om hon brutit eller körde på, men så fick vi besked från funktionär att hon var sista person kvar och att hon gick för fullt! Vilket jubel! Lotta hade skaffat hejarklack på plats också, så med drygt en kilometer kvar mötte vi upp och gick med. Och vilket segertåg genom stan! Folk jublade och skrek, applåderade och varenda uteservering gjorde stående ovationer för Anika. Helt otroligt fint! Heja Anika och heja Kalmar!

Väl i mål väntade "förfriskningar" (Halv banan med brun snittyta och vattenflaska. Bättre upp nästa år Kalmar!) minnes-sportflaska och t-shirt. Och lyriska vänner, plus ett gäng som följde Anika redan under cyklingen och nu sprang bredvid och hejade och gjorde vågen! Vilka sköningar!

Ja, vi har förstås redan bestämt att köra nästa år igen och då ska vi banne mig i mål tillsammans!!

Så tack till er tappra som följt oss på bloggen och hejat på oss. ?? Om ni vill fortsätta se hur det går för oss så följ oss i vår kommande blogg där vi siktar på Tjejklassikern 2016!

uniformerna testade och klara, frågor inför morgondagen nedskrivna. Nu sömn och vila.

Kanske inte så laddade, kanske inte så tända, men dock! Efter ett par månaders (kanske snarare tre...) utebliven träning är inte formen på topp, men vi tar tjuren vid hornen och åker ändå. Ikväll Kalmar, imorgon kväll minitriathlon. Tjo!

Lagom tills träningsvärken från förra veckans balett har lagt sig är det dags igen...

Nu händer det! Drömmen besannas! Balettdrömmen alltså. Jag, Anna, har närt denna längtan så länge och igår vågade jag mig in på nybörjarbalett för vuxna! Det var sjuuuukt kul. Och idag kan jag knappt gå! Vet inte om det var bra eller dåligt att gå direkt därifrån till ett pass orientalisk dans, men jag var iallafall glad hela kvällen!

För mig är det bra med utmaningar. Men det får inte vara för långt tidsperspektiv på utmaningen. 30 dagar är ett alldeles lagom tidsperspektiv, tycker jag.

Vårens första utmaning satte Lotta upp. 30 dagar utan socker. Ups. Men det gick förvånansvärt bra. Falerade bara en gång och det var med vaniljglass och varma hallon med florsocker. Mums.

Den utmaningen tog slut förra torsdagen och jag tyckte vi skulle ha en ny 30-dagarsutmaning. Mina kära träningskompisar kläckte idén med 3 träningspass per vecka. Tyvärr inser jag att jag tidsmässigt kommer få svårt att få ihop tre träningspass per vecka så jag modifierade utmaningen till att vara två träningspass och mins en lunchpromenad på  tjugo minuter per vecka, eller rättare sagt per 7 dagars period.

Hur har första veckan gått då kan man fråga sig. För egen del har det hunnit bli tre lunchpromenader och två träningspass. För att klara första veckans mål tog jag en simtur i går morse innan jobbet. Men det satt hårt åt. Men två minuter i åtta "hoppade" jag ner i bassängen och simmade runt 1 000 m. Vet inte så noga för jag tappade räkningen vid två tillfällen. Men egentligen är det ju inte metrarna som är det viktiga, utan det är att det görs och tiden man håller på.

Så med andra ord känner jag mig nöjd vecka 1 och planerna inför vecka 2 ser fina ut. 

Sitter redan och klurar på vad vår utmaning nr 3 kommer att bli när utmaning nr 2 är slut den lördagen den 7 mars. Måste ju vara något extra bra eftersom den utmaningen startar den 8 mars!

Eller vad säger ni Lotta och Anna?

Filosfierade Annikki under lunchen (istället för att ta en lunchpromand)

Så var vi i bassängen igen jag och Annikki. Jag klarade mina 550 meter utan att stanna någon gång, den här gången. Väldigt nöjd! Under samma tid hann Anika med sisådär 4000 meter. Eller iallafall 1100. Nå, väldigt mycket mer än jag.

Vi fick hålla på en del för att få till nån bild, men till slut gick det! Att jag ser svårt störd ut får ni stå ut med.

Känner mig mycket tacksam över att det är cirka ett halvår kvar till minitri. Har idag åkt säsongens första skidtur och är helt slut. Fick tyvärr inte igång Runkeeper men jag tror, eller vill tro, att det blev ca 3 km, vilket tog mig runt 40-45 minuter. Lunchen var mer än välbehövlig. Men nu sitter jag här och väntar på alla andra och försöker uppbåda lite energi för att ta mig ut igen. Men det känns tungt. Det är väl cirka -5 grader ute, mulet och blåsigt. Inte så lockande. Men trots det är det oerhört skönt med skidåkning, bara man kommer ut.
Ser fram emot morgondagens vattengympapass.
Men först ska vi ta oss hem från Orsa